Del 2 – Varför banddiskant

Banddiskantelementet är en högtalare för återgivning av de höga tonerna. Elementet karaktäriseras av en enastående ren och exakt ljudåtergivning.

Detta enastående ljud tranformeras fram av ett elektriskt ledande band som helt omsluts av ett magnetiskt fält. Konstruktionen garanterar ett minimum av förvrängning då ingen passiv rörlig massa ingår. Magnetfältet ansvarar för att membranet helt och endast reproducerar den inströmande signalen.

Den perfektaste ljudåtergivaren är den som helt saknar massa mellan den elektriska signalen och ljudvågen. Membranet är det enda som ligger mellan signalen och ljudvågen i ett bandelement, därför är det av stor vikt att hålla massan i bandet så låg som möjligt. Detta garanteras av att bandets tjocklek endast är mellan 0,008 och 0,015mm.

Varför faller valet på element av typen banddiskant? Låt oss nagelfara lite fakta. Först vad som är bra och dåligt med talspoleelement:

 

Talspoledriven

Nackdelarna med talspolediskanter är att:

  • Talspolar väger en hel del
  • Magnetfältet arbetar endast mot en del av den rörliga massan
  • Den passiva rörliga massan accelerar och bromsar långsamare än den
    aktiva
  • Det uppstår konuppbrytning i den passiva delen av den rörliga massan
  • Talspolens impedans påverkar frekvensgången negativt
  • Resonansfrekvensen ligger ofta nära eller i delningsfrekvensen
  • Membrankanten kan delvis svänga i motfas till övrig rörlig massa
  • I magnetsystemets stålpoler uppstår virvelströmmar när talspolen svänger
  • Resistansen ökar vid ökad värme
  • Förstärkare och delningsfilter ser en induktiv last
  • Frekvensgången blir ofta olinjär

Fördelarna med talspolediskanter är att:

Man kan uppnå hög energitäthet i spalten där talspolen flyter

  • God spridningsförmåga
  • Beprövad och väl utvecklad i mängder av olika typer och format- Relativt
    billig och enkel konstruktion om man använder en befintlig diskant
    till utvecklingen.

Nu går vi in och tittar på nackdelarna med förstoringsglas.

Strukturdeformering

Ett fysiskt problemet med talspoledriven diskant är att en del av den rörliga massan, spolen, skall accerelera och bromsa både sig själv och den passiva lasten. Vid exempelvis 5khz skall spolen trycka och dra sin last 5000 gånger per sekund. Vid varje vändning uppstår en extrem G-kraft, den är så kraftig att strukturen på molekylärnivå trycks ihop en aning i innervändningen och dras isär lika mycket vid yttervändningen, kallas positiv G-kraft respektive negativ G-kraft. När materialet deformeras på detta sätt så dels blir utsignalens puls lite utdragen och dels tillförs ljudkomponenter då materialet ger ljud ifrån sig vid deformeringen (snärt) som fortplantas genom strukturen i det ingående materialets ljudhastighet. Strukturdeformeringen har tillför ett eget skapat ljud. Problemet ökar med ökad mängd rörlig massa. (Ut och inbuktnig, undertonsdistortion, som uppstår i membranytan ingår inte här).
När det ingår en relativt stor massa i den rörliga delen är det också viktigt att ljudhastigheten i det ingående materialet hålls så högt som möjligt.
Plast och metaller kotas ofta (dämpmaterial på membranytan) för att dämpa bort egenljudet.
Det är allmänt bekant att diskanter med tygmembran oftast låter annorlunda än motsvarigheten med metallmembran, tygmembranet allstrar inget eller mycke lite egenljud som har med ljudhastigheten i materialet att göra. Det metalliska ljud som vissa metallmembran avger kan till viss del bero på detta. Metallen i membranet låter alltså som metaller alltid gör, metalliskt. Egenljudets frekvens följer det ingående materialets ljudhastighet delat med ljudhastigheten i luft för en viss given frekvens.
För att komma tillrätta med problemen måste det ingående materialet vara mycket lätt samtidigt som det är otroligt hårt och har en ljudhastighet i materialet som överstiger den i luft med, kanske, minst 20ggr.

Finns det då inga membran som uppfyller kraven?
Jo, det finns:
Membran av diamant i ett helt stycke med ingående bobin (utan lindningen som kan vara av koppar el. liknande). Detta skulle vara den ultimata diskanthögtalaren av talspoledriven typ.
Vi är nu troligtvis uppe i en tillverkningskostnad som motsvarar en mindre högtalarfabriks börsvärde.
Varför skulle diamant vara så bra? Jo, därför att ljudhastigheten i diamant är ca 18.000 meter per sekund (53ggr mer än i luft) och att diamant är så hårt att talet om att delar av den rörliga massan som inte hinner med talspolens rörelser inte längre är aktuell då diamant inte kan deformeras utan att gå sönder dvs hela den rörliga massan kommer att röra sig exakt lika. Uppbrytning av konen är inte heller möjlig på grund av materialets hårdhet. Om egenljud ändå skapas kan det bara tillföras vid mycket höga frekvenser då ljudhastigheten ligger så högt. För en rörlig massa helt av diamant återstår nästan endast elektromekaniska dämpfaktorproblematiken.

Egenljudets styrka beror på materialet. Kork har troligen så hög inre dämpning att det inte är mätbart medan aluminium är så högt att det ändrar karaktär på ljudet.

Exempel, ljudhastighet i olika material:

Material Ljudets hastighet m/s  Egenljud vid 2khz insignal i khz (Den besvärliga tredjetonen är fetad)
Aluminium, Stål

Glas, Keramik

Trä, Papper

Sten

Kork

Plast

Diamant

5100

4000 – 5000 (vid 4000) ->

3300 – 4100 (vid 3300) ->

3800 – 4000 (vid 3800 ->

500

900 – 3000 (vid 900) ->

18000

30

23,6

16,6

22,4

2,8

5,2

106

15

11,8

9,8

11,2

1,4

2,6

53

7,5

5,9

4,9

5,6

0,7

1,3

26,5

Tabellen bygger på en insignal av 2khz. Ökar frekvensen ökar också undertonerna. Längst ut till höger syns den så störande tredjetonen. Metaller är högljuddast medan mjukare material är mindre störande. Klart är att tredje undertonen ligger inom det hörbara registret föra alla materialen utom för diamant där tonen ligger ovanför.

Partialsvängning

Partialsvängning eller uppbrytning av konen, som det också heter, är ett annat problem som kan skapa verkligt illalåtande distorsion om den sker okontrollerat. Uppbrytningen, eller partialsvängning, uppstår när ljudvågen som lämnar konen har en våglängd mindre än konens diameter. Vågen har ett tryckmaximum och ett tryckminimum rakt mot membranet. När de olika trycken är så stort respektive litet att membranet inte orkar hålla emot kommer konens yta att kröka sig i en vågrörelse motsvarande aktuell frekvens. Om konen har diametern 25mm (vanligt konmått) motsvarar det en våglängd på 13,6khz. Vid högt ljudtryck och frekvenser över 13,6khz kommer konens yta att tendera svänga som ljudsignalen. Det hörs tydligt när en kon bryter upp eftersom örat är otroligt kännslig för den typen av distortion. Trots detta vill inte konstruktörerna få bort uppbrytningen helt eftersom man kan, genom omsorgsfullt val av material, kontrollera* fenomenet till att få elementet att låta på önskvärt sätt.
Fekvenser under uppbrytningsfrekvensen fungerar konen som en kolv vilket betyder att minst en av tryckmaximum eller -minimum uppstår utanför membranet. Upprytning av membranet kan då inte ske.

Fotnot:
*Det finns ett element som är byggt för att endast använda partialsvängningarna som ljudalstrare. Manger heter underverket. Mangermembranet kan inte röra sig som en kolv. Det är en mycket omdiskuterad fråga om elementet är bra eller inte. Det råder dock ingen oenighet kring priset, den är svindyr. Skall vid något tillfälle bygga ett experimentelement för diskanttoner av denna typ.

Undertonsdistortion

När talspolen rör sig fram och tillbaka hinner inte mebranet med i svängarna. Ömsom buktar membranet in och ömsom buktar membranet ut. Det uppstår undertoner med nivåmaximum en oktav under den påförda signalen. Undertonsljudnivån i förhållande till orginaltonens ljudnivå är beroende till hur mycket membranet svänger. Ökad diameter med ett givet ingående material ökar också nivån för undertonen. Olika membranformer tillsammans med förhållandet mellan membrandiameter och talspolediameter inverkar också. I laserfoton på en kon som svänger med “rätt” frekvens kan man se, att en del membran, inte svänger alls i mittpunkten. Frekvensen har hunnit ikapp in-utbuktningens eftersläpning. På så sätt har undertonsditorsionen omvandlats till partialsvängningsdistortion. Undertonsditorisionen uppfattas oftast inte som illalåtande vilket partialsvängningsdistortion i okontrollerad form gör.

Membrankant i motfas

Upphängningsanordningen, som är kopplad till membranet, kan i vissa konstruktioner svänga i motfas till membranet. Resultatet blir undertonsdistortion på samma sätt som när mebranet buktar ut eller in vid svängningarna.

Ringningar

Kompakt material i den rörliga massan kan börja “ringa” i takt med den inmatade frekvensen. Detta sker när den inmatade frekvensen faller samman med materialets ljudhastighet i förhållande till ljudhastigheten i luft. Med tunnare, mindre kompakt material, minskar problemet. Det bästa sättet att komma från problemet är att välja material med hög intern ljudhastighet eller mjukt material där ringningarna dämpas bort. Horn kopplade till element avger ofta ringningar som hörs. Om man använder aluminium i den rörliga massan med en ljudhastighet på 5100m/s och ljudhastigheten i luft är 340m/s uppstår ringningar med en insignal på 2khz vid 30khz (första tonen), 15khz (andra tonen) och 7,5khz (tredje tonen). Över ca 6khz insignal ligger störningen utanför det hörbara för aluminium. Hörbara ringningar i aluminium kan alltså uppstå upp till 6khz insignal.

Resonanser och stående vågor

Ljud som strålar in i bakomvarande kammare kan i mindre lyckade konstruktioner åstadkomma resonanser och/eller stående vågor. Det är viktigt att kammaren dämpas rätt och att inga, nakna mot varandra vända, vinkelräta ytor finns. Förvånansvärt stor mängd element har försakat denna lilla detalj. Resonanserna eller stående vågor påverkar membranet med ett tryck från insidan och är i värsta fall hörbart. Störningen resulterar i små krusningar av frekvenskurvan runt den stående vågens längd i hz eller med andra ord när ljudvågens längd är densamma som avståndet mellan reflekterande väggar fram och åter. Om avståndet mellan väggar som orsakar den stående vågen är 20mm kommer det att påverka frekvenskurvan runt 8,5khz. Innsidan av en diskant innehåller mängder av möjliga ståendevågor vilket oftast medför att det inte är helt enkelt att urskilja sådana störningar på frekvenskurvan.

Akustisk läckage

Om kammaren bakom membranet inte dämpats på rätt sätt kan bakåtstrålande ljud reflekteras och läcka ut genom membranet och förosaka undertonsdistortion vid en våglängd som motsvarar dubbla avståndet mellan reflekterande yta och membranet. Om ljudet reflekteras 20mm in i elementet kommer en undertonsdistortion att uppstå 0,0001176 sekunder efter orginaltonen.

Virvelbildningar i stålpolerna

När talspolen tillförs växelverkande elström kommer stålpolerna i spolens närhet att inducera virvelströmmar. Virvelströmmarna motverkar spolens rörelser i magnetfältet. Detta ger upphov till en inexakt puls och en minskad verkningsgrad. Vid höga nivåer kan virvelbildningen bli omfattande och ljudets kvalité ändras märkbart. Element byggda för hög nivåer har ofta en kortslutningsring på båda sidor av spalten.

Induktans i spolen

Alla spolar i signalvägen skapar en induktans. Är elementet byggt för att tåla stora strömstyrkor blir induktansen oftast större. Resultatet blir en uppåt i frekvens fallande kurva. Fallet ökar med storleken på induktansen. Flera diskanter börjar falla av vid 15khz, detta kan vara ett resultat av spolens induktans. Genom att tillföra en kylvätska i spalten kan spoltrådens diameter minskas ner, därmed kan elementet nå upp 4 – 5khz ytterligare utan att förlora i effekttålighet.

Resistansförändring

Spolen av koppar eller liknande stiger i temperatur vid användning. Det är inte helt ovanligt med temperaturer uppåt 100 Celsiusgrader. Resistansen ökar med 0,4% per grad Celsius. Vid hundra grader har resistansen ökat med mer än 30% ( = Tempökning x 0,4). En sådan ökning påverkar elementets arbete menligt. Delningsfiltret är inte längre optimalt.

Intermodulationsdistortion

Flera av ovanstsående missljudsalstrande parametrar kan samverka med den önskade utsignalen och skapa en distortionsform kallat intermodulationsdistortion. Det är kanske den mest illaljudande formen av alla missljud.

Elektromekaniska dämpfaktorn

Om hela den rörliga massan är av diamant har vi eliminerat nästan alla de ovanstående problemen. Dock finns en felkälla kvar som gör att även ett element med hela rörliga massan av diamant “missar målsnöret med någon milimeter”. Den rörliga massan i sig själv skall röra sig i takt med insignalen. Alla objekt med massa som skall sättas i rörelse skapar en fördröjning som står i direkt proportion till massans storlek och magnetfältets styrka vid en given resistans. Denna fördröjning kan skapa en inexakt puls.
Vifa D25AG har en elektromekanisk dämpfaktor på 71,7 db. Motsvarande siffror för Gamma VLD12 är 104,7 db och för diamantdiskanten Thiel & Partner D20 blir resultatet 78,1 db.
För att höja nivån för elektromekaniska dämpfaktorn. Måste magnetfältet maximeras medan den rörliga massan vara så låg som möjligt vid en given resistans. Det perfekta elementet i detta avseende är banddiskanter då den rörliga massan är otroligt låg.

Slutsats

Alla ovanstående parametrar, och lite till, medför att talspole konstruktionerna inte förmår återge de snabbaste pulserna så som pulsen ser ut. Man kan med utgångspunkt av detta säga att denna typ av element kommer att få svårt att återge verklighetens ljud exakt. Vissa extrema konstruktioner med enorma kostnader kan komma nära men helt exakt blir det aldrig.

Ovanstående nackdelar betyder inte att elementtypen låter dåligt. Förutsatt att den är välkonstruerad med omsorgsfullt val av material. Jag har lyssnat på en mängd olika diskanter och jag vill påstå att de flesta låter bra och en del låter riktigt bra. Men ingen låter identiskt med verkligheten.

Thiel & Partner sägs ha tagit fram ett diamantmembran i ett stycke.
Av vad jag sett av de aktuella elementen har dom en talspole av annat material så det ultimata elementet där hela den rörliga massan är av diamant finns inte.
Diamantelementen låter kristallklart, brilliant och mycket analytiskt samtidigt som elementet faktiskt låter aningen musikaliskt och mjukt. Troligtvis är detta det bästa talspoledrivna elementet som tagits fram med tanke på att låta som verkligheten. Jag tror dock fortfarande, förutom elektromekaniska dämpfaktorn, att även detta element tillför oönskade (eller kontrollerade oönskade) signaler. Jag bygger det på den slutsattsen att elementet också “låter aningen musikaliskt”.
Element som låter som verkligheten låter inte musikaliskt de låter lika vackert som en gråsten, dvs livlöst och analytiskt tråkigt.
Det kan vara så att Thiel & Partner kallt beräknande infört eller underlåtit det perfekta just för att elementet också skall låta underhållande. Motsattsen hade varit ett allt för brutalt uppvaknande av publiken vilket är detsamma som minskat antal sålda element.

 

Banddriven

Nackdelarna med banddrivna diskanter är att:

  • Svårt att få upp magnetfältets täthet
  • Vid hög magnetiskt täthet minskar linjäriteten i magnetgapet.
  • Begränsningar i val av membran eftersom det måste vara elektriskt
    ledande
  • Svårt att få upp verkningsgraden
  • Oftast låg resistansen med behov av omvandlare
  • Mekaniskt känslig
  • Parallella ytor i magnetgapet, där ljudet alstras, skapar stående vågor
  • I magnetsystemets stålpoler uppstår virvelströmmar när membranet
    svänger

Fördelarna med banddrivna diskanter är att:

  • Hela den rörliga och ledande massan flyter i magnetfältet
  • Förutsättningar för mycket liten förvrängning
  • Ingen eller liten resonansfrekvens
  • Förstärkare och delningsfilter ser en resistiv last
  • Signalen formas linjärt över hela membranytan
  • Fasen är oftast helt linjär inom arbetsområdet
  • Frekvensgången blir ofta extremt linjär

Strukturdeformering

Detta problem existerar inte i ett banddiskant då hela strukturen ända ner till molekulärnivå ingår i drivsystemet mellan elsignal/magnetfält.

Partialsvängning

Partialsvängning eller uppbrytning av konen, som det också heter, är ett annat problem som kan skapa verkligt illalåtande distortion i ett bandelement. Uppbrytningen, eller partialsvängning, uppstår när ljudvågen som lämnar bandet har en våglängd mindre än bandets teoretiska diameter. Vågen har ett tryckmaximum och ett tryckminimum rakt mot membranet. När de olika trycken är så stort respektive litet att magnetfältet inte orkar hålla emot kommer membranets yta att kröka sig i en vågrörelse motsvarande aktuell frekvens. Om membranet har en teoretisk diameter av 25mm motsvarar det en våglängd på 13,6khz. Vid högt ljudtryck och frekvenser över 13,6khz kommer membranets yta att tendera svänga som ljudsignalen. Egentligen sker upbrytningen efter membranets fysiska mått, men alla samlade genomsnittliga fysiska mått kan sammanställas i en teoretisk uträknad rund membranskiva där uppbrytningens maximum sammlas i den teoretiska skivans diameter. Det hörs tydligt när ett membran bryter upp eftersom örat är otroligt kännslig för den typen av distortion.
Fekvenser under uppbrytningsfrekvensen fungerar så att tryckmaximum eller -minimum uppstår utanför membranet. Upprytning av membranet kan då inte ske. För att motverka uppbrytningen måste membranet arbeta i ett magnetfält där den elektromekaniska dämpfaktorn ligger över 104 db.

Undertonsdistortion

Undertonsdistortion till följd att membranet pulserar olika fort i olika partier av bandet kan inte uppstå då hela bandets struktur ända ner till molekulärnivå ingår i drivsystemet mellan elsignal/magnetfält.

Membrankant i motfas

Finns ingen membrankant.

Ringningar

Rigningar i ett bandmembran kan förekomma men är så svaga att de inte ens är mätbara pga membranets ringa tjocklek.

Resonanser och stående vågor

Ljud som strålar in i bakomvarande kammare kan i mindre lyckade konstruktioner åstadkomma resonanser och/eller stående vågor. Det är viktigt att kammaren dämpas rätt och att inga, nakna mot varandra vända, vinkelräta ytor finns. Banddiskanter är bättre än talspolediskanter på denna punkt. Resonanserna eller stående vågor påverkar membranet med ett tryck från insidan och är i värsta fall hörbart. Störningen resulterar i en krusningar av frekvenskurvan runt den stående vågens längd i hz eller med andra ord när ljudvågens längd är densamma som avståndet mellan reflekterande väggar. Om avståndet mellan väggar som orsakar den stående vågen är 20mm kommer det att påverka frekvenskurvan runt 17khz. Innsidan av en diskant innehåller mängder av möjliga ståendevågor vilket oftast medför att det inte är helt enkelt att urskilja sådana störningar på frekvenskurvan. Banddiskanter har en alldeles egen liten svaghet när det gäller stående vågor och det är avståndet mellan bandet och elementets ytteryta dvs bandet sitter en bra bit in i ellementet. Det kan röra sig om centimetrar med helt eller delvis parrarella ytor som kan orsaka stående vågor. Påfallande många banddiskanter, famför allt DIY-element, har denna onödiga uppbyggnad.

Akustisk läckage

Om kammaren bakom membranet inte dämpats på rätt sätt kan bakåtstrålande ljud reflekteras och läcka ut genom membranet eller öppningar och förosaka undertonsdistortion vid en våglängd som motsvarar dubbla avståndet mellan reflekterande yta och membranet. Om ljudet reflekteras 20mm in i elementet kommer en undertonsdistortion att uppstå 0,00018 sekunder efter orginaltonen. Undertonen syns teoretiskt på frekvenskurvan men i praktiken kan den inte urskiljas. Hörs gör den dock vid högre nivåer. Problemet åtgärdas enkelt med lämplig dämpning av baksidan.
När frekvensen är lika med membranets teoretiska diameter sker en akustisk kortslutning mellan framåtstrålande vågor och bakåtstrålande vågor pga den obligatoriska spalten runt membranets kanter. Om membranet är kvadratiskt uppstår en kraftig dipp som kan vara flera tiotals db. De flesta bandelement har ett avlångt membran där avståndet från framsidan till baksidan varierar med membranets bredd och längd. Detta faktum neutraliserar dipp’en så att den i praktiken inte är mätbar. Ex. om bandet är 5 mm brett och 100 mm långt kommer dipp’en att fördelas ut från 3,4khz till 68khz med ett teoretiskt maximum vid 13,5khz som motsvaras av bandets teoretiska diameter om det var cirkelrunt. Om membranet var helt cirkulärt (eller kvadratiskt) skulle det infinna sig en mycket kraftig dipp vid 13,5khz.

Virvelbildningar i stålpolerna

När membranet tillförs växelverkande elström kommer stålpolerna i spolens närhet att inducera virvelströmmar. Virvelströmarna motverkar membranets rörelser i magnetfältet. Detta ger upphov till en utdragen puls och en minskad verkningsgrad. Virvelbildningen blir dock aldrig så omfattande som i talspolediskanter. Effekten uppstår endast vid höga nivåer och endast marginellt för bandelement. Element byggda för hög nivåer har ofta en kortslutande ledning på båda sidor av spalten.

Induktans i spolen

Bandelement har ingen talspole.

Resistansförändring

Resistansförändringar pga värmeutveckling i membranet är marginell på grund av stor kylande yta där luft har fri tillgång till hela ytan.

Intermodulationsdistortion

Flera av ovanstsående missljudsalstrande parametrar kan samverka med den önskade utsignalen och skapa en distortionsform kallat intermodulationsdistortion. Det är kanske den mest illaljudande formen av alla missljud. Bandelementets olika källor till missljud är av ringa nivå så en samverkan till intermodulationsdistortion är ytterst svag.

Elektromekaniska dämpfaktorn

Elektromekaniska dämpfaktorn ligger för de flesta välbyggda banddiskanter över 104db. Så länge värdet ligger på eller över denna nivå kommer membranet att följa signalens pulser mycket väl.

Olinjärt magnetfält

Magnetfältet mellan två parrarella poler som ligger på mer än några mm avstånd från varandra tenderar att få ett magnetfält som är starkast intill polerna och svagast i mitten mellan polerna. Skillnaden kan i värsta fall vara 1 till 10. Detta problem är troligtvis det enskilt största och vanligaste problemet för en banddiskant och det problem som förosakar mest distortion i ett bandelement. Alla andra möjliga distortionsformer tillsammans utgör endast en bråkdel av denna distortionsform. Även flera serietillverkade element har denna “smitta”. Resultatet blir ett membran som buktar innåt på mitten när membranet rör sig utåt och utåt när membranet rör sig innåt. Resultatet ger en undertonsdistortion motsvarande det som talspolediskanter lämnar ifrån sig, dock på en betydligt lägre nivå. Störst effekt av denna typ blir det med Neodynmagneter. Det finns fall där membranet böjt sig så mycket och många gånger att det helt enkelt gått av i längsled. Ett mycket vanligt sätt att komma från problemet är att vecka bandet. Ett veckat band blir stabilare och mycket svårare att böja på tvären. Man uppfattar ljudet som betydligt renare efter att bandet veckats, problemet är, så att säga, löst från fel ända.
Ett veckat band kan skapa andra problem. Tanken är att ljudet skall reproduceras linjärt över hela bandet i exakt samma plan. När bandet är veckat reproduceras ljudet från hela den veckade strukturen. Strukturen är dessutom helt symetriska, detta kan skapa oönskade effekter. Därmed är det inte sagt att det är fel med ett strukturerade band. Tvärt om, en väl genomtänkt struktur på bandet kan minska oönskade egenskaper hos materialet i bandet som exempelvis inre spänningar.
För att komma från olinjäritetsproblemet samtidigt som man har ett tillräckligt starkt magnetfält i spalten krävs en speciell konstruktion som motverkar denna polarisering.
Hembyggda sk DIY-element missar ofta här. Ett i övrigt välkonstruerat element kan ha avvikelser på upp till 90% i spalten. Man skall alltså inte lösa olinjäritetproblemet med veckade band. Banden skall “veckas” av helt andra orsaker.

Andra problem

Konstruktionen med ett aluminiumband som membran medför att man måste använda en anpassningstransformator pga den låga impedans förstärkaren “ser” genom bandet. Transformatorn har nackdelen att signalnivån kan minska och att det tillförs en induktiv komponent. Induktanser i systemet kan begränsa frekvensen uppåt. Normalt ligger denna begränsning över 20khz. I de flesta välkonstruerade banddiskanter faller kurvan vid 40khz eller högre, det är ofta induktansen i anpassningstransformatorn som åstadkommer detta.
En annan metod att uppnå önskad impedans är att skära upp, strippa, aluminiumbandet i flera smala remsor som sedan limmas på en plastfolie, med ett avstånd på ca 1 mm mellan remsorna. Strippmetoden skapar flera andra problem där de flesta är försumbara. Ett av dem bör man dock titta närmare på. När strippen limmas på en folie lämnas ett mellanrum på runt en millimeter. Denna yta kommer inte att svänga i takt med den ledande ytan. En undertonsdistortion har uppstått. Rätt utfört kan dock förvrängningen tillföra musikaliska kvalitéer som många lyssnare uppskattar. Men då har man lämnat kravet på ett element som återger signalen som den kom in.

Slutsats

De problem som ett bandelement kan råka ut för är, till skillnad mot talspoleelementen, lätta att lösa genom en genomtänkt konstruktion dessutom är nivån i bandelementens distorsion oerhört långt under den för motsvarande välbyggda talspolediskanter. Ett mycket välkonstruerat bandelement kommer att slå det mesta i ljudväg. Att bli bättre än diamantdiskanterna är inga överkomliga problem. Man klarar det t.o.m hemma med någorlunda utrustning och med en tiondel av vad en diamantdiskant kostar. Valet av elementtyp är alltså enkelt.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Denna webbplats använder cookies. Genom att fortsätta använda denna webbplats accepterar du vår användning av cookies.  Lär dig mer